Yngve Gamlin var en jämtlänning som tidigt gjorde sig bemärkt genom sina insatser på Studentteatern i Stockholm, såväl i revy, t.ex. Byssan Lull (regi och scenografi, 1949) som mer avancerad teater, t.ex. Woyzeck (scenografi 1951). Det blev snart känt att Gamlin kunde få en 75-kronorsdekor att verka tjugo gånger så dyr. Stockholms teaterchefer i det minsta formatet passade på tillfället. Studiescenen på Östermalm (80 platser) och Boulevardteatern på Ringvägen (250 platser) blev ivriga beställare av sådana mirakel. På Boulevardteatern uppträdde Gamlin också på scenen i Rune Mobergs revy Förbjudet nöje år 1951, bland annat i ett bejublat nummer där han råkade i gräl med en språkskiva, som han retade upp tills den sprack. En typisk Gamlinidé. Över huvud taget visade han upp en flugighet med intelligenta övertoner som gjorde honom praktiskt taget självskriven när Povel Ramel och hans gäng skulle sätta igång med revy i det större formatet. Urpremiären ägde rum på Cirkus i Göteborg år 1952 med Akta huvet. Året därpå flyttade man till Folkan i Stockholm. Knäppupp blev till ett begrepp, en stil, nästan en livsåskådning, och under det varumärket producerades show efter show. Yngve Gamlin var med hela tiden, som scenograf, författare och gagmakare. Samtidigt som han på det viset var med och satte färg och fart på 1950- och 1960-talens svenska revy, hann han med mängder av scenografuppdrag för andra Stockholmsscener. Under dessa två decennier svarade han för scenografin till tjugosju pjäser på Alléteatern, elva på Vasan plus några stycken var på Oscars, Scala, Folkan och Intiman. Snart började de Kungliga scenerna höra av sig. År 1972 gjorde han dekoren till Pampen på Dramaten, och uppdragen från Nationalscenen droppade in ganska regelbundet fram till 1983 då han gjorde dekoren till Hans Nåds Testamente. Kungliga Operan gav honom diverse scenografiska uppgifter, t.ex. till Läderlappen år 1953 i Genteles regi och till baletten Eldfågeln år 1966, som han även gav dekor på Oslooperan år 1990. Han svarade för scenografin till Rävsaxen på Göteborgs stadsteater år 1956. Sammanlagt har han gjort över 150 scenografier.
Som TV-underhållare fick Gamlin svenska folket att häpna med bisarra inhopp i Hylands hörna, med sina kortfilmer om Hjolbänningar år 1961, detta märkliga folkslag som han upptäckt någonstans i mörkaste Jämtland och med sitt helhjärtade deltagande i Åke Söderqvists skäggprogram år 1963. Det var skägget Gamlin som hade konstruerat pappgubben som rapade när man drog i ett snöre.
Yngve Gamlins insatser i film gäller manus, scenografi, regi och roller. I Ratata år 1956 nådde han en miljonpublik med sina språkimitationer. Han svarade till och med för fotot i kortfilmen Der Wassersprüchler år 1957. Hans regi i filmer som Jakten år 1965 och Badarna år 1968 uppmärksammades. Han regisserade i TV en serie i sex delar, Om Kärlek är år 1982, av Carl Johan Seth. Medan allt detta pågick som värst kunde det bli en och annan tavla i pastell eller olja, en och annan krog eller teater som skulle inredas, t.ex. Sofus i Göteborg eller Dramaten i Stockholm, en och annan regiuppgift på teater som En flicka på gaffeln med Lars Ekborg på Intiman år 1967, en och annan eftergift till barndomens ängder, t.ex. ett Gamlin-designat kors i glas och trä till 'mors gamla missionshus' i Strömsund, en och annan manifestation för republiken Jämtlands fortbestånd, ett och annat gästspel i främmande land t.ex. till Det Kongelige i Köpenhamn för att göra scenografin till Amphitryon, ett och annat gudomligt vansinnesutbrott vid sidan av t.ex. Bag kantata ett rytmstycke i ädelcrazy för ett antal uppblåsbara papperspåsar, som vreds, knycklades och smälldes efter noter, skapat för sångkören OD, men uppmärksammat över hela världen - till och med Die Wiener Philharmoniker har hört av sig, trots att det inte förekommer en spelad ton. (Bra Böckers Nöjeslexikon)